Historik   Omsorg om hem och egendom har i alla tider varit viktigt och många innovationer för att skydda sig har sett dagens ljus under årens lopp, men det var först under 50- och 60-talen som elektroniken på allvar började komma till användning. De första larmen baserades på magnetkontakter, som kände av om en dörr eller ett fönster öppnades och det var sedan reläer som slog till och påverkade ringklockor eller sirener. Med transistorns intåg öppnades nya möjligheter och i början på sextiotalet så fanns det till och med förslag på hur man byggde ett larm i de byggsatser som fanns för elektronikintresserade ungdomar. Nya typer av detektorer utvecklades med tiden liksom nya typer av larmapparater för att att styra dessa. De flesta användarna fanns bland företag även om många installationer också gjordes i hemmen.   Ökad användning av inbrottslarm innebar också mer arbete för polisen. Många gånger i onödan, eftersom falsklarm var ett stort problem. Mätningar visade att antalet obefogade larm var över 95%, varför regeringen tillsatte en utredning kring kraven på larminstallationer för att minska arbetsinsatsen och kostnaden för polisen. Efter remissbehandling och riksdagsbeslut resulterade detta i en Larmlag (svensk författningssamling SFS 1983:1097), som trädde i kraft 1 juli 1984. Lagen gäller fortfarande, men den gav inte det resultat man förutsåg och orsaken har under åren undersökts och diskuterats av polis, larmbranschens företrädare och försäkringsbolagens branschförbund utan att man helt kunnat enas.   En åtgärd för att förbättra situationen enades man dock om i slutet av åttiotalet och skapade den nu etablerade systemlösningen med B- och A-larm. Där B står för det först utlösta larmet i en anläggning och som kan vidareskickas till en larmcentral. A står för ytterligare ett utlöst larm inom 30 minuter, som dock måste komma från en annan detektor i systemet. Anläggningar, som skall kopplas till polis, måste vara utförda med A-larm funktion, men också att anläggningen skall vara utförd av en polisgodkänd installationsfirma i enlighet med larmlagens bestämmelser. Detta gäller för övrigt också alla anläggningar som är kopplade till bevakningsbolagens larmcentraler.   De flesta larmanläggningar, som ansluts till larmcentraler, avser bevakning av företag även om antalet bostadslarm under de senaste åren ökat avsevärt. Totala antalet larmanläggningar, som är anslutna till larmcentraler, beräknades för några år sedan till ca 130.000, men detta har troligtvis ökat en del under de senare åren eftersom de två stora bevakningsbolagen lagt ned mycket marknadsföringskraft för att intressera människor för larm i hemmen, som kopplas till deras larmcentral med väktare som kan rycka ut. När man tittar på detta bör man dock beakta att antalet bostäder i Sverige är över 4 miljoner och att det finns ca 500.000 företag. Hemmamarknaden för larm har en lång väg att gå innan den såväl i volym som i penningvärde närmar sig marknaden för t. ex. radio, tv eller datorer. Procentuellt sett finns det sedan länge fler larm i bilar än i hemmen!?   De flesta larm för bostäder har enbart varit anslutna till en utomhussiren ibland också kombinerad med blinkljus. Trenden just nu är nog att utesluta utomhussirenen och ersätta denna med en telefonuppringare, som ringer till de boende själva och till grannar, vänner eller släktingar. Inomhus bör det dock alltid finnas en kraftfull siren för att stressa den objudne gästen. Uppringaren kan vara ansluten till telenätet eller till mobilnätet.   När Bosslarm 1990 startade försäljning av ett larm specialdesignat för lägenheter (Lägenhetslarmet BL8000) så var det en verklig nyhet för marknaden. Ännu idag finns inte en efterföljare. Självklart har det kommit många nya larmkoncept under tiden, men förvånansvärt få har visat på någon innovativ nyhet. Sensorerna är lite bättre och säkrare. Radioöverföring för att slippa kostsam och ful kabeldragning i hemmen har successivt börjat accepteras. Under 90-talets datayra skulle allt i hemmen naturligtvis övervakas elektroniskt och det byggdes också experimenthus med dessa installationer. Det blir nog verklighet framöver, men som ordspråket säger "man måste lära sig krypa innan man kan gå". Designen av larm för hemmmamarknaden har knappt nått "krypstadiet" och har framför allt ännu inte fått riktig respons från de boende och tyvärr inte heller från branschens företrädare. Eftersom branschen har enats ganska bra om vad som skall gälla för en anläggning, som ansluts till larmcentral, men för hemmamarknaden har man inte ens försökt att enas. Jo, på en punkt är man överens och det är att lokala larm, som inte kopplas till larmcentral, ska benämnas inbrottsvarnare och därmed jämföras med "brandvarnare". Men tänk om lokallarmet, förutom att indikera inbrott också kan tala om när värmen är för låg, om det uppstår vattenskador och när barnen kommit hem! Allt är möjligt med dagens teknik - Vad ska larmet då kallas?   Elektronik har under de senaste 40 åren genomgått en fantastisk utveckling, som möjliggjort förbättringar inom de mest skilda områden som kommunikation, data, bild, ljud, lagring osv och som ingen ens kunde drömma om på 60-talet. Larmutrustningar har tills nu bara marginellt förbättrats. Varför?